Världen hade en pågående pandemi redan innan Covid – 8 mars i skuggan av Corona

Årets 8 mars kommer inte kunna uppmärksammas som brukligt när vi firar de segrar som vunnits och synliggör att vi alls inte är klara och att kampen för ett jämställt samhälle fortsätter. Men det är ju aldrig en enda dag som är viktig, arbetet pågår hela tiden, i politiken, i aktivismen, på arbetsplatser och i hemmen. Däremot är 8 mars en dag som vi kan samlas kring med olika erfarenheter men med samma mål, det målet kräver dock att vi också delar problembeskrivning. Det pandemin gjort är att vi nu delar erfarenheten av att leva i den, men den har också synliggjort att påverkan av den är så olik beroende av våra olika grundförutsättningar. För kvinnor och barn som lever utsatta för våld och förtryck har de begränsningar pandemin sätter slagit oerhört hårt, de möjligheter till stöd och hjälp som finns är inte nåbara när isoleringen ökar. Vi ser verksamheter/organisationer som arbetar med detta stöd och hjälp verkligen göra allt i sin makt för att hitta andra vägar att nå de som utsätts och vara tillgängliga men det räcker inte. Förutsättningarna för det arbetet måste stärkas och vägarna till ett liv fritt från våld och förtryck måste breddas och vara utan hinder. Vi ser och vi hör er!

Kvinnojouren och Tjejjouren rapporterar att insatsbehoven växer, ändå har det varit trögt att se till att de får de resurser de behöver för att kunna erbjuda våldsutsatta stöd. Civilsamhället med organisationer som dessa med kunskap och andra ingångar behövs då det ofta är ett långsiktigt arbete som krävs och där det finns en bristande tillit till myndigheter.

Polisen rapporterar att våldet som anmäls inte minskar i antal, trots svårigheter med fri kommunikation, men att våldet i sig ökar och blir grövre. Det dödliga våldet mot kvinnor utövas oftast av någon i nära relation och brottsplatsen är i 80% (BRÅ) av fallen hemmet, det gemensamma, offrets, eller gärningsmannens.

Vi vet alltså att våldet, förtrycket och utsattheten ökar i pandemins spår, det visste vi alla som tar del av experters kunskap att det skulle ske och frågan är varför vi inte rustat bättre. Den ständigt pågående pandemin som är det våld och förtryck kvinnor i alla åldrar utsätts för har förvärrats av nuläget och effekterna av detta kommer finnas kvar länge efter att Coronapandemin är över.

Vi vet också att många som behöver stöd och hjälp inte kunnat söka detta när en är än mer bevakad av och isolerad med den eller de som utsätter en och att insatser avböjs när det kanske inte är möjligt att ha kontakt genom fysiska möten.

Alla ska kunna leva ett liv fritt från våld och förtryck. Och om vi verkligen menar det måste vi rusta för det på alla sätt vi kan så att även pandemin som är det våld och förtryck kvinnor utsätts för, ofta för att de är kvinnor, också får ett slut. Politiken kan inte bara reagera – vi måste också agera.

Dmitri Ivanov och Maja Grubelic, Partiföreträdare, för Feministiskt initiativ Lund