Vilket Lund vill vi leva i?
Gårkvällens fullmäktigemöte var ett inte olikt de andra. Vi hade några valärenden, några motioner och medborgarförslag. Det hör dock till ovanligheterna att majoriteten av fullmäktige var överens i många ärende. Medborgarförslaget “erbjuda tiggare praktisk utbildning i enkla hantverkstekniker och försäljning av hantverksprodukter” var ett av dessa som en majoritet i fullmäktige enades kring. Avvikaren i salen var föga förvånande SD. Sverigedemokraternas Ted Ekeroth tog i sedvanlig ordning plats i talarstolen med ord som “åk hem” och påståenden om att människor som tigger på gatorna i Lunds kommun är stenrika lögnare som köper BMW-bilar. “Vi svenskar” och “dom där” upprepades gång på gång medan antirasistiska hjärtan sjönk i salen.
Så var det min tur.
“Vi tycker att det är ett väldigt bra förslag, som lyfter flera frågor. Det är inte ett stålle-förslag, som Sverigedemokraterna föga förvånande väljer att beskriva ett demokratiskt förslag. Är där något som är fel så är det faktumet att det sitter rasistiska partier på beslutsfattande positioner, inte att utsatta grupper i samhället får stöd och hjälp.
Vi tycker att det behöver lyftas hur vi i kommunen hjälper människor som vistas här.
Vi måste prata om ansvar. Inte vad för ansvar vi inte har utan vilket ansvar vi kan ta.
Vi gör för att vi vill och för att vi kan.
Det behövs ett Lund som inte gör skillnad på människor i vår kommun utan istället skapar förutsättningar för att kommunens insatser ska finnas tillgängliga på samma villkor för alla som vistas här. Vilket samhälle, vilket Lund, vill vi leva i? Det är en fråga jag vill att samtliga ledamöter ställer sig själva varje dag. Jag ser fram emot att ha en bra, medmänsklig dialog om detta i det nya budgetarbetet.”
Jag är glad att så många valde att gå upp och instämma med mitt anförande och hoppas att dessa medhåll blir till verklighet, inte minst i det framtida budgetarbetet. Ofta när vi i fullmäktige eller politiken i övrigt pratar om människor som inte är folkbokförda här talar vi i termer om vad kommunen eller staten inte har ansvar för. Sällan hör jag debatten lyftas för att tvärtom se vilka möjligheter som finns. De rasistiska strukturer som gör att vi tolkar lagen som specifik för människor med ett svenskt pass ifrågasätts sällan. Faktumet att vi förbiser Socialtjänstlagens vistelseprincip lyfts aldrig.
Det är mitt ansvar, som förtroendevald och människa, att öppet ifrågasätta och utveckla de ramar jag arbetar inom, såväl strukturella som lagmässiga. Det finns delade meningar kring om vi som politiker ska ta debatten med SD eller om det ger dem onödigt mycket plats. Att inte behöva göra motstånd är ett privilegium. Vi får aldrig glömma det. Det privilegiet tänker jag inte slösa på att bara hoppas på att ingen påverkas av den oemotsagda rasismen. Likt en av mina favorit-sossar sa: Jag säger inte tack för ordet, för jag har all rätt och skyldighet att tala.
Pernilla West
Gruppledare fullmäktige (Fi)
Partiföreträdare
