Allas rätt till en lika stor del av kakan

Ägnar vidare de lediga mellandagarna åt lokaltidningen. Näst sista dagen på året innan supervalåret ägnas en helsida åt det faktum att Faluns kvinnojour tvingas skära ner. Två deltidstjänster försvinner och jouren beräknas inte ens kunna hålla med platser åt behövande inom kommunen och än mindre för kvinnor i näraliggande kommuner, kommuner som också prioriterade bort möjligheten att köpa in sig i Falu kommuns kvinnojour. Behöver jag säga att det är beklagliga nyheter?

I samma tidning finns en notis om att Leksands ridklubb inte beviljas kommunalt stöd för att genomföra nödvändiga upprustningar, bland annat för att kunna fortsätta sin verksamhet för medlemmar utan egen häst. Detta är kanske särskilt intressant med tanke på hur pengar fullkomligen vräks över Leksands herrhockeylag i syfte att säkra dess överlevnad.

För ridsport är en tjejsport, i alla fall på lokalnivå. Jag vet för jag var själv en så kallad hästtjej under elva års slitsam och ibland rentav livsfarlig tid med krav på absurt ansvarstagande redan i väldigt ung ålder. En sport ständigt utskälld och bortprioriterad. Min kanske första kontakt med feminism var nog just när de vuxna (kvinnorna) på min ridklubb påtalade det faktum att det sitter gubbar och ger en krona till ridsporten och tio till ishallen (och som gammal konståkerska vet jag också att av de tio gick knappast hälften till oss flickor med vita skridskor).

Så från mögliga ridhus till nedlagda kvinnojourer. Redan i unga år får vi lära oss vad våra liv och våra intressen är värda. Feminism måste bli den stora frågan inför valet 2014. Alla har rätt att få lika stor del av kakan och alla har rätt att få veta att deras liv är lika mycket värt som alla andras.

Marit Stigson, F! Lund